- Glädje
- Hem ›
- Paris ⇄ Stockholm ›
- Verk ›
- Om ›
- Kontakt ›
Född i Montmartre och utbildad inom både konst, teknik och humaniora (ingenjörskonst, medicin, skådespeleri, måleri, fotografi), har Aurel J byggt upp ett måleri som hämtar näring ur alla dessa lager — med en gemensam nämnare: ansikten.
Mellan Paris och Stockholm målar Aurel J ansikten. Ansikten som ler, som tvekar, som söker — men som alltid lyser upp. Levande ansikten, fångade i ett ögonblick av sanning.
De favorittekniker? Akvarell, för dess lätthet, transparens och flyktighet. Och akryl, där färgen kan vibrera, förtätas och få kropp.
"En målning ska aldrig lämna betraktaren oberörd.
Dess syfte är att beröra och väcka glädje hos den som ser den."
Aurel Js porträtt föds ur en snabb, precis, nästan instinktiv gest. Men också ur en medvetenhet om rum och ljus. Inte att fylla, utan att hitta rätt balans — lagom — mellan det vita och färgen.
Denna balans näras av de två städerna.
I Montmartre, gestens arv, buret vidare genom imitation, de branta gränderna, gatlyktornas fladdrande ljus som väcker känslor.
I Stockholm, naturens och vattnets närvaro, en kallare, mer horisontell klarhet som också väcker känslor.
Aurel Js kompositioner rör sig mellan dessa latinska och skandinaviska influenser. Resultatet är inte dekorativt — det söker inte behaga vid första anblick, utan att beröra, att förflytta något hos betraktaren.
"Att måla ett ansikte är, i alla lägen, en utmaning mot tiden som förflyter."
Porträttmåleri är en disciplin i ödmjukhet.
I akvarell är det svårt att korrigera ett penseldrag: varje gest är definitiv, varje tvekan i ansiktet förblir synlig genom papperets transparens. I akryl är begränsningen en annan. Torktiden ger konstnären en begränsad tid att forma materialet.
Ett målat ansikte är, i alla lägen, en utmaning mot tiden som förflyter. Utmaningen att fånga det flyktiga ögonblick då modellens leende föds på djupet. Utmaningen att sedan översätta det till känslor, med så enkel teknik som möjligt.
Det vitas och transparensens betydelse i porträttet är för mig ett svar på den ofattbara omöjligheten att få med allt på duken. De är också ett sätt att lämna plats åt betraktarens fantasi och lita på dennes öga.
Det vita är inte en frånvaro, det är ett andetag. I varje målning finns lika mycket tomrum som färg — det är där ögat vilar, och där ljuset kan komma in.
Inget är stelnat. Gesten föregår eftertanken, penseldraget förblir synligt, kroppen leder handen. Varje målning bär spåret av det ögonblick den målades.
Ett ansikte som lyser upp, ett leende som bryter igenom pappret eller duken. Ljuset här är ingen teknisk effekt: det är själva glädjen, sökt i varje porträtt.